Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse

Tiden borde tagga ner lite. Jag satt och bläddrade bland mina mappar på datorn, som jag alltid gör i pluggandets stund, och jag råkade på några foton från när jag jobbade på Vetlanda Lärcentrum. Det har snart gått ett år sedan min tid på SFI och när jag tittar på bilderna känns det som om de vore tagna i går. Trots det har jag sedan dess samlat på mig en hel del livserfarenheter och högskolepoäng. Jag har flyttat till ett annat liv.

Jag lärde förra vintern ut svenska (som resurslärare, men i allmänhet fungerade jag som en assistent till arbetsplatsen) till människor vars ansiktsuttryck jag minns in i minsta detalj. Jag drack nyponsoppa ur en söt liten pappersförpackning i fikarummet medan lärarna diskuterade elevernas studier. Jag minns det spännande, det lärorika och fredagens ljuvliga räckmackor. Men jag minns också det jobbiga och trycket på bröstet som dök upp de dagar jag ville hjälpa vissa individer mer än vad jag var kapabel till. Jag ville plocka bort det jobbiga i deras förflutna och göra dem lyckliga inför framtiden. Tyvärr fungerar inte livet så, och tyvärr är det oerhört mycket skit som placerar sig framför invandrare och som gör integrationen betydligt svårare än vad den borde vara. Som om de flesta av dem inte hade det tillräckligt jobbigt innan de kom hit.

Jag saknar eleverna ibland. Men efter att ha flyttat till Lund så kan jag inte säga att jag längtar tillbaka. Jag älskar Lund, och mitt liv med Jashar, alldeles för mycket. Jag hoppas bara att deras liv här i Sverige blir riktigt, riktigt bra.

Jag är inte säker på att eleverna vill hamna på min blogg så jag lämnar detta lilla fotnotsinlägg med en halvtydlig bild på en mobilficka av ull som Åsa från ovannämnda arbetsplats gjorde till mig. Jag har även ett underbart och personligt grytunderlägg här hemma från samma kreativa själ.

Nu ska jag ägna mig åt Den gudomliga komedin och min kopp te. God natt.