Once you've had a taste of her you'll never be the same

Jag sitter här i sovrummet, alldeles trött och slö efter en heldags städning i den nyligt fräschblivna lägenheten. Jag vet inte vad jag skriver heller, vilket kanske märks. Jag borde läsa inför veckans essäskrivning, men jag upprymdes för en stund sedan av panik inför nästa delkurs - då vi ska läsa närmare alla moderna klassiker. Min tjuvstart känns fjuttig och jag tappar fokus. Men nu ska vi inte gnälla för mycket. Eller jo, förresten. Jag ska öva lite på att vara positiv genom att först deppa och sedan flika in med positiva tankar. Något i stil med detta:

Deppig tanke: Jag lyckades repa displayen på min nya telefon trots nämnvärda försiktighetsåtgärder. Den ska vara närmare omöjlig att repa då den har gorillaglas.

Positiv inflikning: Jag fick den gratis, så who gives a fuck.

Deppig tanke: Jag kommer att dö.

Positiv inflikning: Men först ska jag leva.

Deppig tanke: Mitt ena ben har somnat.

Positiv inflikning: Ingen kommentar.

Deppig tanke: Ovannämnda studier hotar att ta mosa min lilla, lilla hjärna.

Positiv inflikning: Prisa Gud (eller Per Myrberg) för ljudböckerna.

Deppig tanke: Om jag ska lyssna på ljudböcker så mycket kommer kvällspromenaderna att ta över all min träning och det dyra simkortet kommer att mögla ihop av ensamhet.

Positiv inflikning: Sluta deppa, ditt jävla as.

Okej. Kanske inget vidare positiva inflikningar. Men ack så effektiva.

--------------------------------------

Jag älskar IKEA. Vi var där i går och köpte glasburkar inför dagens köksorganisation, tillsammans med värmeljus, vitlökspress och annat som Jashar hävdar att vi inte behöver. Inte nog med att de har riktigt bra priser (alla deras möbler är väl inte kalasbra, men man får alltid lite mer än vad man betalar för), god mat och fantastisk chokladmousse, de har även kanelbulle och kaffe för fem spänn när man kommer ut. Jag anser åtminstone bullen vara det bästa. Vad säger detta om mig? Det säger att jag är tjock. Vilken deppig tanke. Positiv inflikning: Bulle är gott.

I dag har det snöat massor. Jag bifogar härmed två bildbevis, samt en random bild min sida sängen. Spännande grejer.

Jag nostalgilyssnar förresten på Ricky Martin. Han gör mig pigg. Dock inte pigg nog. God natt.

Only if for a night

Då föregående inlägg skrevs innan nyår och då någon häromdagen trakasserade mig via Facebook angående min dåliga uppdatering följer här ett blogginlägg. (Jag vill förresten tro att det är litteraturvetenskapen som får mig att inleda ett inlägg på det viset, men i själva verket är jag ganska nördig på egen hand.)

Hej, förresten. Eftersom klockan är mycket och jag ligger i soffan med min muminlaptop blir detta enbart ett textinlägg. Förmodligen ett kort sådant då jag snart ska sova.

Januari rann förbi mig oerhört fort och så mycket som jag njuter av mina nuvarande studier och mina härliga kursare har jag börjat tänka på vart jag ska föra mitt pick och pack härnäst. Av mina senaste resonemang att döma verkar det som om jag har bestämt mig för att ta en pol. kandexamen, för att sedan avsluta med en journalistutbildning - alternativt ta en master. Det ska bli spännande att se vad det blir av mig.

Nog om det, nu ska vi tala om det triviala. Om livet, vardagen och den där fula tavlan jag målade häromdagen. Den vill jag förresten inte alls tala om. Men för att klargöra så är det inte samma tavla som jag stoltserade med på Facebook för ett par veckor sedan, utan dess efterblivna syster. Mitt liv rullar för övrigt på ganska fint. Jag läser, promenerar, simmar (nytillskott i vardagen - simmade dock mycket förr. Jag älskar det minst lika mycket nu som då), äter, fryser och umgås.

Jag har säkert redan tjatat om det på bloggen tidigare, eftersom jag tjatar om det överallt, men ljudboken är helt klar bland det bästa som har hänt mig. Det är en enastående känsla att plugga och motionera samtidigt. Att svänga av på Svanegatan och höra om hur Raskolnikov kör yxan i huvudet på Aljona Ivanovna. Det är fullkomligt magiskt.

Alltså, nej. Nu blev jag trött. Jag måste gå. Om jag skriver mer så blir det ändå för mycket text och då blir det kanske mindre tydligt att detta är en modeblogg.

Just det; min röriga spellista på Spotify, som någon kanske ville åt. Jag vet. Den är suverän.

Nightynight.

Jamie Oliver & Några livslöften

I morgon kommer den. Dagen då alla räknar ner till ett nytt år. En ny början med nya löften som alla sköljs bort med lite sprit innan de ens hunnit ta form (- eller, som i mitt fall, med lite julmust. Jag är inte så förtjust i alkohol just nu. Vin går bra, men nu gled jag visst ifrån ämnet lite). Att sätta så mycket press på vändningen mellan två dygn är inte klokt. Man förändras inte så mycket över så kort tid. Har man inte haft orken eller viljan att göra den där drastiska förändringen tidigare så kommer man inte plötsligt att kunna "gå ner 20 kilo" eller "bli en lycklig människa" år 2012. Antingen finns viljan för förändring eller så finns den inte. Finns den så är man redan under utveckling, om inte så blir nästföljande års nyårslöften likadana.

Jag vet förresten inte vad jag yrar om. Jag sitter i mitt gamla rum i Vetlanda med en kopp te farligt nära sängen och inväntar den där tröttheten som gör det behagligt att sova. Tänkte ligga och titta på när Jamie Oliver lagar mat, det tycks göra mig avslappnad. Han är min gud.

Hmm. Vad mer. Introducerade Jashar för Skyr innan, han tyckte också om det. Nu gäller det bara för Sverige att börja tillverka det också så att priset på ljuvligheten sjunker och jag kan börja frossa i vanlig ordning.


...okej, jag klämmer väl till med några löften då. Dock är detta mål som jag arbetar med hela tiden, så tro inte att jag är motsägelsefull. (Om jag är det så är det en del av min charm.)

*******************************************

Livslöften (...2012):

* Lägga ner mesandet i mitt skrivande och ha en starkare röst i mina krönikor och övriga texter. Jag är alldeles för rädd för att någon ska ta illa vid sig av det jag skriver, men om kritik tycks lämpligt så ska det även ges. Den som är vän med alla är inte vän med någon. Det finns en skillnad mellan att vara diplomatisk och att inte ha några åsikter, och den kan jag i så fall hitta. Eller så kan jag vara som Linda Skugge. (Det vill jag inte.)

* Förbättra min studieteknik. Neonfärgade lappar och pennor tycks dock göra susen för mig i det här fältet. Finare färger fungerar ännu bättre. Jag är ett barn.

* Sluta överkonsumera. Jag kan inte vara så fientlig mot Blondinbella, Lady Gaga och allt vad dekadens heter när jag själv köper skit jag inte behöver.

* Spela piano. Begränsa gehörets andrum och lära mig att läsa noter, en gång för alla. (Fem år på musikskolan borde ha fixat det, men finns inte viljan finns inte heller medlen.)

* Bli bättre på att förlåta båda mig själv och andra. Det ska inte vara jobbigt att leva.

* Låta kreativiteten flöda. Mer fotograferande, skrivande, pysslande, pillande. Mer av allt som är balsam för själen.

* Komma i form/gå ner i vikt. Naturligtvis måste denna punkt vara med bland allas nyårslöften, men jag vill tycka att den är legitim här. När jag föll ihop som en säck av anemin försvann träningen i över ett halvår och kilona kom så snabbt att jag knappt märkte när jag blev stor, och jag är trött på att känna mig som en blobb. Dock är det huvudsakligen mina vidriga rygg- och benproblem som gör att en viktnedgång känns nödvändig. Att jag blir snyggare är bara en bonus.

* Lära mig mer om hur underbart det är att vara mig och uppskatta allt jag har. En punkt som aldrig bör försummas.

* Börja skriva min bok.

*******************************************

Nu är det dags för Jamie. God natt alla barn, vi ses nästa år.

Om du möter varg

Hej alla svunna dagar.

Jag skriver inte så ofta längre. Åtminstone inte här. Men jag orkade redigera några bilder från dagens fotosession i Malmö, så det kändes lika bra att konsultera folket. Ni får bedöma dem senare. Nu tänkte jag prata av mig medan stackars Jashar diskar i köket innan vi bänkar oss framför Pans Labyrint.

Jag har blivit fattig. Nästan väldigt fattig. Men jag har också blivit den stolta ägaren av ett helt fantastiskt piano. Det är givetvis digitalt, då jag som student inte riktigt har plats eller muskler nog för ett äkta piano - men mitt kritiska, om än oprofessionella öra anser det duga mer än väl som ett praktiskt substitut. Mitt gehör har gjort att jag under de fem åren jag spelade piano på musikskolan aldrig riktigt lärde mig att läsa noter - något som jag ska försöka åtgärda nu i mina äldre dagar. Hittills har jag bara pillat så mycket att jag kan början på samtliga pianostycken ur Amélie från Montmartre (Le Moulin kunde jag sedan innan. Heja) och Coldplays Clocks. Jag längtar tills jag kan spela Alla Turca igen.

Vi har nått decembers mitt, och julkänslan kommer och går. Jashar var helt fantastisk och gjorde en julklappskalender till mig, och ställde den under en minijulgran. Ljus är alltid tända här hemma och jag har just klämt i mig några kilo rocky road innehållande pepparkaksdumle, så julkänslan borde vara ganska påtaglig. Men just nu är jag lite för mätt.

Nästa vecka ställer vi väckarklockan på 04.30 för att hinna med ett absurt tidigt tåg hem till Vetlanda. De var de enda biljetterna som inte skulle kosta oss över 500 kr/person. Bra jobbat, SJ. Nåväl, vad gör man inte för att träffa sin kära familj.

Nu hörs inte vattenkranen i köket längre, så jag antar att det är dags gå. Här kommer dagens bilder, fotade innan det var dags att ha pizzakväll hemma hos min kursare Linus - något som vi tyvärr fick missa då min mage fullkomligt värdelös. Jag har förresten redan våldfört mig på Linus hem med min kamera tidigare. De bilderna kanske också hittar hit någon gång.

Så här ledsen blir Jashar...

...när han måste hålla i mina grejer medan jag springer omkring.

Sista bilden passar inte riktigt in. Men vad gör det.

I morgon blir en duktig dag.

Frånstötande

du är vacker när du blundar

annars är du främmande

jag ser hellre andra i ögonen

deras liv är inte lindade

kring bultandet av mina fötter

mot döden

dina leenden förgör mina

din tystnad gräver i mitt kött

och jag kvävs av min tyngd

mot din

ingen gråter i nystädade lägenheter

men panik skriker högre än ljud

och när jag förfaller

stannar mitt avtryck

som ett ärr på din arm

Ghost town

Hej.

Jag är i Vetlanda nu. Såg Breaking Dawn med syster, har recenserat den länge och väl under kvällen men jag begränsar mig här till att säga att jag tyckte mycket om den. Jag trodde att första Twilight-filmen var den första och sista som faktiskt var en film, men regissören hade lyckats riktigt bra.
Efteråt gick jag och Jashar av någon anledning en sväng till hotellet, även känt som hålan i världens ände dit lycka och värdigt beteende kommer för att dö. Ibland när jag kommer tillbaka hit känner jag att jag verkligen har kommit hem. Den här gången undrar jag hur fan människor kan bo här. Särskilt när jag ser folk i min egen ålder som av någon anledning lever kvar i platsen som aldrig för en framåt. Där det enda som utvecklas fram är ett till apotek. Som om staden inte är nedsövd nog.

Rant over.

Jag har förresten börjat jobba på tjuvlyssnat.se också. Femtonåringen inom mig jublar. Själv är jag rätt glad, och jag ser ut att snart bli gladare. Mer om det senare.

Nu orkar jag inte mer. Skriver något roligare när jag har åkt hem.

I'm not much of a man by the light of day but by night I'm one hell of a lover

Hej hej.

Ni undrar kanske var jag har varit. Förmodligen inte, då ni borde veta bättre än att förvänta er regelbunden uppdatering. Men kanske hade jag skrivit något under veckan om jag inte hade intensivpluggat inför min salstenta, som jag för övrigt var bergsäker på att jag skulle kugga. En 7,5-poängskurs täckande 3000 års litteratur och litteraturhistoria är inte så enkelt som det låter. Men jag är säker på att jag fixade ett G, och med lite tur kanske ett VG. Tacka vet jag spännande kurser. Efter tentan gick jag runt och log i flera timmar. Äntligen kunde jag andas ut.

Eftersom tentan ägde rum i går så har jag nu ingått i en vilobubbla, och trots att Don Quijote ska läsas inför morgondagen så tror jag inte att jag är redo att börja plugga ännu. Förmodligen gör detta mig till en idiot, men den lata jäveln inom mig måste också få leva lite. Åtminstone intalar den mig det.

I går var det även Halloween. Då både jag och Jashar struntar fullständigt i Halloween var det ett lustigt sammanträffande att vi tittade på The Rocky Horror Picture Show. Det berodde mest på min nyvunna fascination för Tim Curry. Numer är jag förälskad i en oerhört förförande transvestit. Filmen i sig var bra, men jag förstår att den rörde om betydligt mer i grytan för över 30 år sedan då den skapades. Tim Curry är helt fantastisk i den. Typexempel nedan.

(Bifogar även en vanlig, hederlig youtubelänk, ett smakprov för dem som vill se honom in action men ännu inte har gjort det.)

Jag gjorde högskoleprovet igen i lördags. Fy helvete, så dåligt det gick. Jag skulle vilja säga att det var för att jag var distraherad, eller för att jag var trött, eller för att jag har glömt bort lite mellanstadiematte. Men jag ser inte fram emot att få ett sämre resultat än vad jag fick första gången. Nåväl. Man kan inte alltid vara på topp.

Nästa helg ser i stället väldigt lovande ut. Ett tre år långt förhållande med Jashar förtjänar att firas med... vad vi nu hittar på för roligt. Det är härligt att vara tillsammans med sin bästa vän, måste jag säga.

Här är förresten en samlingsplats för mina City-krönikor, i fall någon har tråkigt och känner för att läsa dem. Alla krönikor är inte där, men det fylls på med nya ibland. Den om spindlarna är nog den mest underhållande för tillfället.

Nu tänkte jag återgå till att leka housewife och se till att grytan fortfarande puttrar fint på spisen. Jag lämnar er med en gigantisk egobild. Håret ser rätt coolt ut.

God eftermiddag.

Vardagsrummet är ständigt fullt av tända ljus

Hej.

Ibland anser jag mig själv vara ganska bra. Förträfflig, nästan. Sedan undrar jag varför. I själva verket är jag kass.

I dag skulle vara en pluggdag. Jag har läst tre sidor och fört inga som helst anteckningar. I stället har jag varit ute på en långpromenad med Jashar och lagat mat. Däremellan ödslades mängder av slötimmar framför Modern Family och Wordfeud (som för övrigt är ett spel som jag behärskar mäkta bra, så utmana mig den som vågar. Jag heter tottinyon, tro det eller ej). Det är inte det att jag har haft en seg söndag, utan det är sådan jag är. Jag skjuter upp precis allting. Plugget brukar tack och lov gå hyfsat bra ändå (fick just ett VG på förra delkursen), men när man går på universitet så känns det oerhört löjligt. Min tumme sitter som gjuten och jag får inte ut den förrän min sista stund är kommen och jag pluggar som biten av en radioaktiv spindel.
Nästa vecka har jag en salstenta som jag absolut inte vill kugga. Salstentor är, trots tillåtelsen att medtaga godis, inte det minsta roliga. Hemtentor är min grej. Nästa vecka måste tömmas på svarta hål av tid som bara försvinner och ägnas åt flitigt studerande. Någon gång måste jag lära mig.

Jag har dessutom upptäckt att jag är lite av en shopoholic. Det trodde jag verkligen inte, men vid en närmare titt på mina utgifter och mina ekande bankkonton så kan jag inte annat än att erkänna ännu ett stort problem. Jag som så ofta klagar på konsumtionssamhället. Ni kan inte ana vilken onödig skit jag köper. Även det upphör nu med en gång.

Så där. Nu kanske jag kan vara förträfflig lite oftare.

Helgens huvudperson har varit vår TV och allt som hör den till. I fredags tittade jag och Jashar på Crazy, Stupid, Love - härliga skådespelare, underhållande film. I går vallfärdade några av mina kursare till min (Jashars) Nintendo 64 för en intensiv kväll med Mario Kart. Profana ord härjade fram till tolvslaget.


Några allmänna noteringar:

- Jag älskar axelbullar. (Jag vet inte om jag har myntat termen, men jag syftar på bulligheten som bildas på axeln till när man har sina armar utsträcka framför sig.) Jashar har mjuka axelbullar som är mycket fina.

- Jag har tjuvstartat julen med lite julmust och pepparkakor. (Dessutom är pepparkaksdumle min drog.)
- På lördag väntar mig ett högskoleprov. Oerhört dålig timing, men det skiter väl det i.
- Det är tacksamt att Gerdahallen ligger tjugo meter från min institution. Det tycks göra mig mindre lat.
- Höstluften får mig att le per automatik.
- Jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. I morgon inleds den effektiva veckan och den får gärna påbörjas innan lunchtid.


God natt.

Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse

Tiden borde tagga ner lite. Jag satt och bläddrade bland mina mappar på datorn, som jag alltid gör i pluggandets stund, och jag råkade på några foton från när jag jobbade på Vetlanda Lärcentrum. Det har snart gått ett år sedan min tid på SFI och när jag tittar på bilderna känns det som om de vore tagna i går. Trots det har jag sedan dess samlat på mig en hel del livserfarenheter och högskolepoäng. Jag har flyttat till ett annat liv.

Jag lärde förra vintern ut svenska (som resurslärare, men i allmänhet fungerade jag som en assistent till arbetsplatsen) till människor vars ansiktsuttryck jag minns in i minsta detalj. Jag drack nyponsoppa ur en söt liten pappersförpackning i fikarummet medan lärarna diskuterade elevernas studier. Jag minns det spännande, det lärorika och fredagens ljuvliga räckmackor. Men jag minns också det jobbiga och trycket på bröstet som dök upp de dagar jag ville hjälpa vissa individer mer än vad jag var kapabel till. Jag ville plocka bort det jobbiga i deras förflutna och göra dem lyckliga inför framtiden. Tyvärr fungerar inte livet så, och tyvärr är det oerhört mycket skit som placerar sig framför invandrare och som gör integrationen betydligt svårare än vad den borde vara. Som om de flesta av dem inte hade det tillräckligt jobbigt innan de kom hit.

Jag saknar eleverna ibland. Men efter att ha flyttat till Lund så kan jag inte säga att jag längtar tillbaka. Jag älskar Lund, och mitt liv med Jashar, alldeles för mycket. Jag hoppas bara att deras liv här i Sverige blir riktigt, riktigt bra.

Jag är inte säker på att eleverna vill hamna på min blogg så jag lämnar detta lilla fotnotsinlägg med en halvtydlig bild på en mobilficka av ull som Åsa från ovannämnda arbetsplats gjorde till mig. Jag har även ett underbart och personligt grytunderlägg här hemma från samma kreativa själ.

Nu ska jag ägna mig åt Den gudomliga komedin och min kopp te. God natt.

Vanity Fair

Två inlägg på en dag. På en fredag dessutom. Aj då.

Jag ville plocka bort all musik från min vanliga spellista på Spotify som på något som helst sätt fick mig att må dåligt. Inte ens Stairway to Heaven fick vara kvar och nu är spellistan kastrerad. Jag tog bort mer än hälften av låtarna, och det som är kvar är ganska fjantigt och återspeglar mig inte speciellt bra. Men om det som återspeglar mig får mig att må dåligt så är det troligen något som behöver ändras. Man ska må bra av musik. Man ska helst må bra i allmänhet också.

På tal om välmående damp i dag denna ljuvliga tidning ner på mina kängor i hallen. Det dröjde tre månader, men äntligen har prenumerationen tagit fart. De som känner mig vet också att Johnny Depp på framsidan var som tårta till glasyren.

Om någon av någon anledning skulle vara intresserad av hur mitt tandläkarbesök gick så ska denne veta att jag tydligen har mycket fina tänder och därmed tillhör Premiegrupp 1, vilket innebär att jag betalar några tiokronor i månaden för all tandvård. Det känns helt okej då tandvård annars är löjligt dyrt och verkligen inte borda kosta mer än annan vård. Jag fick även en liten "godispåse" (deras benämning, inte min. Jag vet bättre än att nämna godis hos tandläkaren) med tandborste och tandtråd i pytteformat.

På tisdag ska jag försöka ta mig till Malmö för att ta en ny bild till min byline i City. Förhoppningsvis ser jag inte flottig och ögonlös ut den här gången. Håll tummarna.

Nu ska jag fortsätta umgås.